Lite hjälp, tack.

Hörrni, jag skulle behöva lite hjälp. Jag har hittat ett jobb jag vill ha så himla, himla mycket, men jag är rätt kass på ansökningar. Och detta måste vara en fantastisk ansökan!
Så kompisar, vad ska jag tänka på? Vad har ni för tips? Era allra bästa vill jag ha!

Och för att ni inte ska tro att jag snor de jobb ni vill ha, med hjälp av era tips, så kan jag säga att detta troligtvis inte är ett sånt jobb, eftersom jag är en sån som vill jobba med bibliotek. Ja precis, skittråkig är jag. (Nej, jättekul)

Detta är så himla bra.

Och störst av allt är kärleken.

Vet ni vad? Jag har en himla fin vän från Norrland. Malin heter hon, och hon är en lika hopplös romantiker som jag (även om jag visserligen är mer bitter nuförtiden).
Hon har en fin blogg där hon skriver om sånt som har med kärlek att göra. Både fin kärlek som man blir glad i hjärtat av, och mindre fin kärlek som man kan gråta till.
Tusenmiljoner heter den. Jag tycker att ni borde ta er en kik.

Lite såhär såg vi ut när vi träffades för första gången i ett festivaligt Borlänge i somras.

This year I will do everything right.

Egentligen håller jag på med en årssammanfattning. Det känns alltid som att året inte varit på riktigt om jag inte får sammanställa alla månader och se på helheten. Jag kan inte tycka så mycket om året annars egentligen, så de sista dagarna i december brukar få bestämma vad jag tyckte om året fram tills jag sammanställt det på riktigt. Och den 31 december tyckte jag ju att 2011 var kasst. Det jag har kommit fram till än så länge genom min sammanfattning är att 2011 var riktigt jävla bedrövligt.

Men, att döma av de första 23 dagarna detta år, så kommer 2012 bli så himla mycket bättre än 2011.

Tonight I'm gonna bury that horse in the ground.

Om några timmar är det ett nytt år. Så. Jävla. Skönt. Eller egentligen blir det ju bara en ny dag, men om ett tag, då kommer det märkas att det är ett nytt år. Och det är så himla bra. 2011 har varit ett ganska kasst år, med vissa höjdpunkter, som faktiskt har varit höjdpunkter på riktigt. Konstigt att sådant får plats i ett så dåligt år.

Men vi tackar väl 2011 för den här tiden. Du har mestadels varit en plåga, och jag hoppas att du packar resväskorna noga och tar med dig alltihop när du går.

Det finns en enda bra grej med att ens bästa vän har flyttat till England.

Saker som gör mig glad idag.

Det här har varit en kass dag. Verkligen. Utan någon egentlig anledning. Allt har bara blivit dåligt idag. Det har varit en sån där dag när jag verkligen hade behövt läsa trevliga blogginlägg, ni vet sådana där som gör att man är glad resten av dagen.

Eftersom ingen skrivit ett sånt inlägg idag antar jag att får komponera ett själv.

Som ni kanske märkt är mitt schema kanske inte det mest välfyllda, och till stor del ägnar jag dagarna åt att läsa, lyssna och titta. Vilket innebär att det är det enda jag kan skriva något om.

Alltså, tänker jag tala om lite vad jag tycker är trevligt att läsa, lyssna och titta på för tillfället.

Vi kan börja med Florence + the Machines album Ceremonials.

Jag har inte lyssnat på hela albumet än, och jag vet egentligen inte varför. Antar att jag hellre shufflar än lyssnar igenom ett helt album när jag lyssnar på Spotify. Men det jag har lyssnat på är så himla bra, särskilt Only if for a Night och No Light, No Light. Lyssna på dem!

Och idag skrev Jónsi på Twitter att soundtracket till We Bought a Zoo kunde streamas genom Rolling Stones hemsida. Hela soundtracket alltså, som inte släpps förrän nästa vecka! Himla fint soundtrack, med massor av nytt från Jónsi, och en del från förra årets soloskiva samt någon äldre låt från Sigur Rós. Verkligen fint. Det var nog dagens bästa händelse skulle jag tro.

När vi ändå pratar om den filmen måste jag slänga in trailern. Den verkar så himla fin!

En annan sak som är fint att titta på är årets julkalender, Tjuvarnas jul. Verkligen! Så väldigt fin. Jag tror inte att jag har sett en hel julkalender sen jag var tio, de har varit så himla värdelösa de senaste åren att jag gett upp 1 eller 2 december. Men inte i år! Sicken kalender. Titta på den om ni inte gjort det än.

Men när jag inte tittar eller lyssnar så läser jag alltså. Det senaste året har jag läst himla mycket ungdomslitteratur. Nästan bara. Jag vet inte riktigt varför, men så har det blivit! Det är så synd att så många slutar läsa sånt med åren. Det finns så mycket bra ungdomslitteratur. Visserligen är jag bara 19 än, och tillhör ju fortfarande målgruppen, men jag är ganska så säker på att det finns mycket att hämta i ungdomslitteratur även för folk som är vuxna på riktigt. En bok som alla borde läsa är Antiloper av Ester Roxberg. Väldigt fin bok om vänskap som är den bästa men som ändå inte räcker till.

De senaste veckorna har jag och Ida åkt till biblioteket flera kvällar i veckan, inte bara för att låna böcker, utan främst för att låna filmer. Det är ungefär det roligaste som händer i mitt liv, och trots bitterheten jag kan ha känt när jag skrev det där, så är det faktiskt väldigt roligt på riktigt! Det är så mysigt att slå på en film med en fin vän såhär års. Dessutom älskar jag bibliotek. Älskar. Helt sjukt att man kan knata in där och låna nya filmer och böcker till ingen kostnad alls. Eller sätta sig och läsa nya numret av Vi läser, Språktidningen eller Sonic. Eller vad man nu råkar vara intresserad av. Jag kan inte förstå att inte fler känner denna kärlek till bibliotek.

Men i alla fall. Det jag egentligen ville säga var att en av de där filmerna vi lånat var Män som hatar kvinnor. Ni vet den där som alla sett, utom jag. Ida tyckte det var katastrof, så vi lånade den och de två nästkommande kvällarna lånade vi de två sista för att komplettera trilogin. Jag vet inte varför jag inte sett filmerna förut. Jag blir lite sådär avståndstagande ibland när någonting blir hajpat. Helt knäppt. Men, nu har jag alltså sett filmerna! Och de var verkligen bra! Så skulle det nu mot förmodan vara någon som inte sett dem så tycker jag att ni borde göra det. Verkligen värt de noll kronorna jag la på filmerna EFTERSOM JAG GICK TILL ETT BIBLIOTEK!

Och som en liten bonus i det här inlägget, eftersom jag inte lyssnat på det alls så borde det inte få vara med, så måste jag ju nämna med Patrick Wolfs nya EP Brumalia som släpptes i måndags. Jag har inte lyssnat på den eftersom det snart är julafton, och jag hoppas så himla mycket på att jag ska få den i julklapp. Om ni inte förstått det så tycker jag mycket mer om att höra ny musik på skiva än via datorn. Förut har jag låtit bli att lyssna på nya skivor på Spotify om jag tänkt köpa dem inom en snar framtid, men i och med att min ekonomi inte varit den bästa i år har jag släppt lite på det där. Himla tur eftersom jag inte hade hört något nytt (förutom radio) sen i juli annars. I tisdags lyssnade jag några sekunder på Bitten, första spåret, men ångrade mig och slog av. Tillämpar den gamla tvångsregeln lite alltså. Men det hindrar ju inte er från att lyssna! Tydligen ska den var ganska så bra. Föga förvånande.

Förmodligen funkar bara det här inlägget som ett sånt där himla bra inlägg för mig, men det var ju också dess främsta syfte. Nu känner jag mig lite gladare!

Men nu är det er tur tycker jag! Skriv eget inlägg om vad du läst, lyssnat och tittat på den senaste tiden. Så himla trevligt att läsa!

Nytt från Paramore

Om man är en Parawhore har man kanske gått med i The Singles Club, som innebär att man skulle få tre nya låtar med Paramore innan årets slut. Jag är kanske fortfarande lite Parawhore, men har inte betalat något medlemskap i The Singles Club. Inte för att jag inte tycker att man ska betala för musik, för det tycker jag absolut. Men jag har bara inte haft råd med det. Och så har jag kanske inte varit superexalterad över att de släpper nytt. Det enda som lockat mig har varit den sista låten, In the Mourning, som släpptes idag. Hörde en tidig version av den med Hayley och Taylor på YouTube, och faktiskt sett fram emot studioresultatet sen dess. Och såhär låter det alltså!



Lite mer country än jag väntat mig kanske. Men väldigt bra!
Och jag ska betala för låten. Sen.

Tillsammans.

Äntligen finns videon för Together ute. Har uppdaterat Popjustices hemsida, där premiären skulle äga rum, var tionde minut ungefär, både igår och idag. Varje kvart har jag kollat Patrick Wolfs hemsida. Ingenting.
För typ fyrtiofem minuter sen lyckades jag hitta en länk som ledde mig till videon på YouTube! Går tydligen bara att hitta genom länk. Men nu finns den på Popjustice också.
MEN I ALLA FALL. Alltså videon. Dör på Patrick. Han kan inte göra dåliga saker.

Tyst nu, du stör kameran.

Haha alltså åh. Saknar vissa tider ibland.

Så väldigt fabulöst.

Idag har jag namnsdag. Det har jag firat med film. Ikväll ska jag fortsätta mitt fabulösa firande med en till film.
Det är ju så fabulöst det här. Att vara arbetslös. Att fortfarande bo hemma hos föräldrarna. Att vara helt vilsen. Att största nöjet är någon jävla Hollywood-romantik inspelad på film.

It makes no difference.

Jag behöver verkligen städa mitt rum. Och skriva den där essän om Det går an och kvinnosynen på 1800-talet. Jag borde skriva ihop ett passande brev att skicka till en passande mejladress. Jag borde ta tag i mitt liv. Men jag känner mig inte duglig att göra något av det.
Efter att ha försökt med majoriteten av de där grejerna idag gav jag upp och bakade jag en saffranskaka istället, och sen packade vi fika och åkte till vårdhemmet och hälsade på mormor.

Patrick Wolf 11/11/11

I fredags var det 11 november. Datumet jag längtat efter sen augusti när jag köpte biljetten. Datumet jag hade ångest inför hela förra veckan.

Jag var så himla nervös inför M&G. Jag mådde illa hela fredagen och tänkte i vissa svaga sekunder att jag skulle strunta i att gå dit. Men det gjorde jag inte. Vilket jag såklart är himla glad över. Men det är så himla dimmigt, den där minuten när jag stod där, han signerade texthäftet till Lupercalia och sen när han halvkramade mig på bilden, eftersom jag som vanligt är så himla kort. Jag minns det bara jättesvagt. Men det var himla fint.

Och konserten. Ja. Jag kan inte ens berätta om den. Den var så himla fantastisk och jag längtar så väldigt mycket till hans nästa spelning i Sverige. Jag har tyckt att det han gör på skiva är fantastiskt och underbart och alla bra ord man kan tänka sig, och efter den där konserten är studioversionerna av låtarna tämligen bleka. Jag trodde aldrig jag skulle säga att en Patrick Wolf-skiva låter blek. Men det är sant, i jämförelse med konserten. Så har ni inte sett honom, så måste ni göra det så fort tillfälle ges.

Och om man inte tyckte det här inlägget var nog ointelligent förklarat kan man lyssna på när jag, på ett då ännu mer ointelligent sätt, igår pratade om i radio (Musikguiden med Jenny Seth, efter nio). I programmet sa de att de kommer sända konserten från i fredags, och en intervju med Patrick inom en snar framtid! Det kommer bli fint.



Och jag är väldigt medveten om att bilderna är korniga, tyvärr, och det blev såklart värre på Blogger är det egentligen är.

I fredags fick jag ett mejl. Jag hade alldeles precis klickat på länken till Patrick Wolfs nya video och så fick jag ett mejl. I den lilla rutan stod det att jag hade fått ett nytt e-postmeddelande från Patrick Wolf, med rubriken "RE: Stockholm, Sweden". Och ungefär där dog jag. Och ungefär sen dess har jag varit död.
Det där mejlet innehöll information som gör att jag på fredag inte bara ska se Patrick, jag ska träffa honom.

Jag är så fruktansvärt glad och nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag är nog till och med mer nervös än glad. Inatt hyperventilerade jag i två timmar innan jag kunde somna, eftersom jag inte kunde sluta tänka på att det snart är fredag. Jag har vid vissa tillfällen till och med ångrat att jag tävlade om Meet & Greet. Sen ångrar jag förstås att jag ångrat det, för jag är så himla glad! Men nervös. Åh, dödens nervös.

 

Spilld jävla mjölk.

Vilken helvetisk dag. Jag har skickat jobbiga mejl, tänkt jobbiga tankar och levt hela dagen i det förflutna. Det är en sån period, en sån där jag lever många av mina dagar i det förflutna. Jag tar mig inte direkt framåt, obviously. Jag ältar och gråter och den enda insikten tillståndet ger är att det inte är någon idé att gråta över spilld mjölk. Som om jag inte visste det. Som om inte det är själva anledningen till att jag inte kan släppa.

Kvällste med superfin vän och hembakade småkakor. Hemlisar. Minnen.
Åh, är det ändå inte sånt som gör hösten så bra?

Wordfeud.

Alltså, jag älskar random board.

Kattafia.

Idag gick jag till Arbetsförmedlingen. Jag skulle träffa min handläggare klockan tio, men jag åkte med mamma när hon skulle till jobbet, vilket gjorde att jag var där ungefär 09.35. Visst är det bra att vara i tid, men 25 minuter kändes inte alls bra. Särskilt inte då jag skymtade ett ben på soffan bakom den stora pelaren det första jag gjorde när jag kom in i väntrummet. Skit också. Pinsam tystnad och titta ut genom fönstret i 25 minuter.

Men så blev det inte. Huvudet som hörde till det där benet vände sig om när jag satte mig närmast väggen, och då såg jag att det var min lågstadiefröken! Hon började prata och de där 25 minuterna var inte alls så pinsamma och tysta. Det var riktigt trevligt. Och jag blev så himla glad.

Jag tyckte så mycket om henne när jag var liten.

Stulna biffar och förlorade kyssar.

Eftersom jag fortfarande inte kan andas normalt tyckte jag att jag fick se på film i dag. Så det gjorde jag! Jag gissar på att jag har någon sorts undermedveten ångest av typen "åh jag vill inte bli vuxen" eller så, eftersom jag de senaste dagarna bara tittat på disneyfilmer, och idag fortsatte mitt mogna filmval med andra säsongen av Eva & Adam. På VHS dessutom. Men det var himla fint, det var en fin serie. Man tycker så mycket om alla karaktärer (utom en av brudarna på Jeremys party, henne har jag alltid stört mig på) och handlingen är faktiskt trovärdig. Inte som sån där disneyskit.
Tänker att kvällen kanske får fortsätta med Fyra födelsedagar och ett fiasko. Även den på VHS.