Nämen hallå.
Så tyst, så tyst. Nästan som i verkliga livet.
Öppnade min dator ikväll för kanske tionde gången sen typ.. maj? Jag vet inte hur det har gått till, men den har inte varit så viktig. Netflix har jag på tvn, Youtube med. Bloggar orkar jag inte läsa längre, musik och människor att prata med finns i telefonen. Och så är datorn så. jävla. seg. Orkar knappt starta den innan jag tröttnat.
Men idag öppnade jag den. Och plötsligt kände jag en välbekant kärlek till internet och alla små hörn som finns där. Det är så fint. Började ögna igenom feeden på bloglovin. Det är fint. Och sorgligt att se allt som alla orkar göra som jag inte orkar.
Som att läsa böcker. Gud vad jag inte orkar läsa böcker. Och är det någon gång jag borde göra det så är det väl nu, när jag hela dagarna jobbar med att rekommendera dem och skylta dem och köpa in dem och allt annat som hör hemma på bibliotek. Men jag orkar inte, så jag slöläser recensioner på sånt jag behöver veta. Så tråkigt.
Och alla recept. Som består av annat än typ, färdiga köttbullar. Fint, och långt bort.
Det känns som att jag missar så mycket i livet just nu, bara för att jag inte orkar. Det känns tråkigt.
Men kanske, kanske mår jag bättre någon gång, och då är det fint att veta att alla hörn finns kvar i den här världen som finns inom räckhåll jämt, trots att den är så långt borta just nu.
