Idag gick jag till Arbetsförmedlingen. Jag skulle träffa min handläggare klockan tio, men jag åkte med mamma när hon skulle till jobbet, vilket gjorde att jag var där ungefär 09.35. Visst är det bra att vara i tid, men 25 minuter kändes inte alls bra. Särskilt inte då jag skymtade ett ben på soffan bakom den stora pelaren det första jag gjorde när jag kom in i väntrummet. Skit också. Pinsam tystnad och titta ut genom fönstret i 25 minuter.
Men så blev det inte. Huvudet som hörde till det där benet vände sig om när jag satte mig närmast väggen, och då såg jag att det var min lågstadiefröken! Hon började prata och de där 25 minuterna var inte alls så pinsamma och tysta. Det var riktigt trevligt. Och jag blev så himla glad.
Jag tyckte så mycket om henne när jag var liten.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar