Tillsammans.

Äntligen finns videon för Together ute. Har uppdaterat Popjustices hemsida, där premiären skulle äga rum, var tionde minut ungefär, både igår och idag. Varje kvart har jag kollat Patrick Wolfs hemsida. Ingenting.
För typ fyrtiofem minuter sen lyckades jag hitta en länk som ledde mig till videon på YouTube! Går tydligen bara att hitta genom länk. Men nu finns den på Popjustice också.
MEN I ALLA FALL. Alltså videon. Dör på Patrick. Han kan inte göra dåliga saker.

Tyst nu, du stör kameran.

Haha alltså åh. Saknar vissa tider ibland.

Så väldigt fabulöst.

Idag har jag namnsdag. Det har jag firat med film. Ikväll ska jag fortsätta mitt fabulösa firande med en till film.
Det är ju så fabulöst det här. Att vara arbetslös. Att fortfarande bo hemma hos föräldrarna. Att vara helt vilsen. Att största nöjet är någon jävla Hollywood-romantik inspelad på film.

It makes no difference.

Jag behöver verkligen städa mitt rum. Och skriva den där essän om Det går an och kvinnosynen på 1800-talet. Jag borde skriva ihop ett passande brev att skicka till en passande mejladress. Jag borde ta tag i mitt liv. Men jag känner mig inte duglig att göra något av det.
Efter att ha försökt med majoriteten av de där grejerna idag gav jag upp och bakade jag en saffranskaka istället, och sen packade vi fika och åkte till vårdhemmet och hälsade på mormor.

Patrick Wolf 11/11/11

I fredags var det 11 november. Datumet jag längtat efter sen augusti när jag köpte biljetten. Datumet jag hade ångest inför hela förra veckan.

Jag var så himla nervös inför M&G. Jag mådde illa hela fredagen och tänkte i vissa svaga sekunder att jag skulle strunta i att gå dit. Men det gjorde jag inte. Vilket jag såklart är himla glad över. Men det är så himla dimmigt, den där minuten när jag stod där, han signerade texthäftet till Lupercalia och sen när han halvkramade mig på bilden, eftersom jag som vanligt är så himla kort. Jag minns det bara jättesvagt. Men det var himla fint.

Och konserten. Ja. Jag kan inte ens berätta om den. Den var så himla fantastisk och jag längtar så väldigt mycket till hans nästa spelning i Sverige. Jag har tyckt att det han gör på skiva är fantastiskt och underbart och alla bra ord man kan tänka sig, och efter den där konserten är studioversionerna av låtarna tämligen bleka. Jag trodde aldrig jag skulle säga att en Patrick Wolf-skiva låter blek. Men det är sant, i jämförelse med konserten. Så har ni inte sett honom, så måste ni göra det så fort tillfälle ges.

Och om man inte tyckte det här inlägget var nog ointelligent förklarat kan man lyssna på när jag, på ett då ännu mer ointelligent sätt, igår pratade om i radio (Musikguiden med Jenny Seth, efter nio). I programmet sa de att de kommer sända konserten från i fredags, och en intervju med Patrick inom en snar framtid! Det kommer bli fint.



Och jag är väldigt medveten om att bilderna är korniga, tyvärr, och det blev såklart värre på Blogger är det egentligen är.

I fredags fick jag ett mejl. Jag hade alldeles precis klickat på länken till Patrick Wolfs nya video och så fick jag ett mejl. I den lilla rutan stod det att jag hade fått ett nytt e-postmeddelande från Patrick Wolf, med rubriken "RE: Stockholm, Sweden". Och ungefär där dog jag. Och ungefär sen dess har jag varit död.
Det där mejlet innehöll information som gör att jag på fredag inte bara ska se Patrick, jag ska träffa honom.

Jag är så fruktansvärt glad och nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag är nog till och med mer nervös än glad. Inatt hyperventilerade jag i två timmar innan jag kunde somna, eftersom jag inte kunde sluta tänka på att det snart är fredag. Jag har vid vissa tillfällen till och med ångrat att jag tävlade om Meet & Greet. Sen ångrar jag förstås att jag ångrat det, för jag är så himla glad! Men nervös. Åh, dödens nervös.

 

Spilld jävla mjölk.

Vilken helvetisk dag. Jag har skickat jobbiga mejl, tänkt jobbiga tankar och levt hela dagen i det förflutna. Det är en sån period, en sån där jag lever många av mina dagar i det förflutna. Jag tar mig inte direkt framåt, obviously. Jag ältar och gråter och den enda insikten tillståndet ger är att det inte är någon idé att gråta över spilld mjölk. Som om jag inte visste det. Som om inte det är själva anledningen till att jag inte kan släppa.

Kvällste med superfin vän och hembakade småkakor. Hemlisar. Minnen.
Åh, är det ändå inte sånt som gör hösten så bra?

Wordfeud.

Alltså, jag älskar random board.

Kattafia.

Idag gick jag till Arbetsförmedlingen. Jag skulle träffa min handläggare klockan tio, men jag åkte med mamma när hon skulle till jobbet, vilket gjorde att jag var där ungefär 09.35. Visst är det bra att vara i tid, men 25 minuter kändes inte alls bra. Särskilt inte då jag skymtade ett ben på soffan bakom den stora pelaren det första jag gjorde när jag kom in i väntrummet. Skit också. Pinsam tystnad och titta ut genom fönstret i 25 minuter.

Men så blev det inte. Huvudet som hörde till det där benet vände sig om när jag satte mig närmast väggen, och då såg jag att det var min lågstadiefröken! Hon började prata och de där 25 minuterna var inte alls så pinsamma och tysta. Det var riktigt trevligt. Och jag blev så himla glad.

Jag tyckte så mycket om henne när jag var liten.

Stulna biffar och förlorade kyssar.

Eftersom jag fortfarande inte kan andas normalt tyckte jag att jag fick se på film i dag. Så det gjorde jag! Jag gissar på att jag har någon sorts undermedveten ångest av typen "åh jag vill inte bli vuxen" eller så, eftersom jag de senaste dagarna bara tittat på disneyfilmer, och idag fortsatte mitt mogna filmval med andra säsongen av Eva & Adam. På VHS dessutom. Men det var himla fint, det var en fin serie. Man tycker så mycket om alla karaktärer (utom en av brudarna på Jeremys party, henne har jag alltid stört mig på) och handlingen är faktiskt trovärdig. Inte som sån där disneyskit.
Tänker att kvällen kanske får fortsätta med Fyra födelsedagar och ett fiasko. Även den på VHS.

Idag kan jag inte andas och det smakar järn i munnen när jag hostar. Dock värt det, för det var en fin inflyttningsfest jag var på igår, även om jag bara kunde stanna en stund. Pälsdjursallergi är ett så himla dumt påfund.

Our deal.

Jag är medveten om att det blivit en del musikvideos på senaste tiden, men alla är verkligen värda en kik! Och särskilt denna. Så fin! Som en svart highschoolfilm på fyra minuter ungefär. Förra veckan eller så hittade jag en extended version på denna video också. Den är nog är snäppet finare kanske, men denna är fortfarande fantastisk, och sparar 6 minuter av ditt liv.

But I don't have any money.

Alltså den här låten är så himla bra. Förmodligen en av höstens bästa. Och dessa dagar är det extremt hög igenkänningsfaktor på refrängen.

Get a grip.

Alltså den där känslan. Den där som först inte märks riktigt, man tänker bara "ojdå!". Sen har den helt plötsligt, på någon minut, planterat sig i magen och växer sig oändlig och fäster ett illamående någonstans mellan bröstet och tungspetsen. Den där känslan jag får varenda gång någon vill mig något. Någon som jag inte har väntat mig få ett samtal/sms/mejl ifrån. Eller någon med auktoritet. Jag blir helt säker på att jag ska få stå till svars för något jag gjort, eller inte gjort, och jag vill bara spy och blir livrädd.

Get a grip för fan.

I can never leave the past behind.

Idag är det fjärde oktober. Inget konstigt med det kan man ju tycka. Kanske är det inte det heller. Bara jag som är konstig denna dag.

Jag bakade i alla fall inga bullar idag som jag brukar, orkade inte och ville inte. Träffade jobbcoach istället, pratade med en fin vän i telefon, och promenerade med en annan fin vän. Har jag tur kanske jag får skypa med en fin vän också.

Det är så himla trevligt med fina vänner.

Aktivitet.

Idag ska jag göra något för första gången på evigheter. Fast det är inte sant. Jag gjorde saker förra veckan till och med. Men det känns så. Som att jag aldrig gör någonting. Det är inte så att jag inte har saker att göra, för det har jag. Massor. Och helt ärligt vet jag inte varför jag inte bara gör det som ska göras.

Men oavsett, idag ska jag göra något planerat, vilket det faktiskt var längesen jag gjorde. Jag ska äta middag med fina kompisar. Simpel grej, men planerat och förmodligen trevligt. Jag är glad!

Förresten så är det oktober nu. Och höst. Jag har tänkt, i över en månad, att jag ska skriva ihop något om sommaren. För att komma ihåg den eller något. Jag tänker att om jag skriver det här kanske jag faktiskt gör det också. Någon dag.

Stay young, go dancing.

Jag såg videon till Death Cab for Cuties Stay young, go dancing häromdagen. Bra låt, bra video och en karl (inte Ben Gibbard) som är drop dead gorgeous. På riktigt.

Ta en kik.

Trött.

Jag är så trött. Så trött på att vara arbetslös, trött på att inte direkt vilja jobba, trött på att inte vilja plugga. Trött på att plugga.

Trött på att vara jag och inte veta vem det är.

Perfektion.

Så sinnessjukt perfekt dag. Minns inte ens när jag hade en så bra dag sist, trots att det förmodligen inte var så himla längesen. Inatt skickade jag in mitt sista arbete. Eller nej. Men det sista jag kunde göra något åt den här veckan. Det firade jag såhär:

Dagen började med pianolektion (min första på fem år!), sedan sånglektion och efter det lunch på Systrarna Hedbacks med Ida. Fantastiskt trevligt. Sedan gick vi runt en sväng, jag lånade Mycket mer än så på biblioteket, och en skiva med The Ark. Åkte hem. Sov en sväng. Planerade att se One Tree Hill men läste bok istället. Fick grå stickade strumpbyxor när mamma och pappa kom hem från Mora. Läste lite till. Åt god mat. Lyssnade på The Ark. Läste mer.

Och det tänker jag fortsätta med hela natten.