Undergång.

Hoppsan, här var det dött.

Jag har pluggat ihjäl mig de senaste dagarna, och jag blir ändå inte klar, och på lördag åker jag på kajaktur. Jag är så nervös och arg och frustrerad och rädd. Det kan bli kul. Kan. Vet inte. Vet bara att jag missar pluggtid. Vet bara att jag kommer få en helvetisk sommar.

Och hör ni inte av mig igen så är det antingen för att jag drunknat eller för att jorden går under i övermorgon. Imorgon om man kollar klockslag.

There is only one Tree Hill.

Alltså ÅH! One Tree Hill. Nästa vecka är det sista avsnittet av säsong 8, och kanske sista avsnittet av serien någonsin. Och jag vet inte ens vad jag tycker om det skulle bli en till säsong. Jag vill verkligen inte att det blir en O.C. och blir totalt värdelöst, jag vill att det ska vara så himla bra som det alltid ha varit och jag vill att det aldrig ska ta slut. Men om det inte tar slut så kommer det ju bli sådär dåligt. Åh. Jag känner redan hur ont det gör i hjärtat utan One Tree Hill.

Jag har inte följt One Tree Hill hela mina tonår, jag tror faktiskt inte att jag har följt det mer än kanske.. ett år? Låter sjukt lite, men jag tror det är så. Men oavsett, så har det varit en så himla stor del av mina tonår. Det låter så himla löjligt, med det är sant. Jag har sett enstaka avsnitt hela tiden, och första säsongen såg jag två gånger för några år sedan, när jag lånade boxen av Nina. Det var på den tiden när jag inte kunde/vågade ladda ner (vilket bör undvikas om det kan. I det här fallet kan det inte det). Jag kopplar ihop One Tree Hill med Ninas källare målad i rött och svart med vinter utanför fönstret, där vi hängde och lyssnade på One Tree Hill-musik. Kanske mina finaste tonårsminnen.

Den senaste tiden har jag verkligen börjat totallängta efter de första säsongerna, så jag antar att jag får köra ett maraton på hela serien i sommar. Underbart!

Åh, ångesten. Jag har då väl aldrig ålderskrisat tror jag, bara i förväg liksom, sådär att man inte kommer hinna göra något innan man dör. Men så läste jag det här inlägget, och helt plötsligt vill jag bara ramla ihop i en liten hög och aldrig gå ur skolan. Det är ju så bitterljuvt det där.

Många gånger har liksom anledningen till att ens kliva upp ur sängen varit alla de där töntiga, fina grejerna. Som att få se en skymt i matsalen kanske. Eller bara veta att han finns i samma byggnad. Sånt. Och nu ska jag snart inte ens gå i skolan längre. Hur är man sådär töntig då?

Helt bisarrt att det är sånt här jag får ålderskris över.

Idag klippte jag mig. För första gången på 14 månader.

Inte så konstigt att 15 cm försvann.

Åh, jag åker på roadtrip imorgon. Till Karlstad. Jag ska hitta kläder. Och jag kör!

Hehehe, det här blir skoj.

I guess winter just wasn't my season.

Alltså våren gör mig så himla glad så det är helt knäppt. Jag fattar inte hur humöret kan ändras sådär, och mest på grund av en årstid. Jag antar att jag får flytta ifrån Sverige och slippa vintern på heltid.

Påsken har varit himla fin. Jag har umgåtts med vänner som jag inte träffat på länge, Jennifer till exempel. Sjukt längesen vi sågs! Så det var trevligt. Och jag har ätit middag hos mormor, grillat, fixat till morfars gamla cykel, tagit årets första cykeltur, bränt en sommarpeppskiva som jag lyssnar på när jag övningskör och så har vi hälsat på Thomas som krockade med ett rådjur förra veckan när han motorcyklade så han drog på sig 10 revbensbrott. Åh, och så var det ju så varmt så jag kunde sitta på mormors bakgård i shorts och BH och det var ändå supervarmt. Sjukt fin helg.

Idag hade jag och Emil tänkt dra till skolan och plugga, men eftersom jag försov mig och mamma glömde att jag skulle åka med henne så blev det inte så. Jag gjorde lite på projektarbetesrapporten här hemma istället, men det går inte så bra. Jag vet inte hur jag ska lägga upp skiten. Åh. Skolan är det enda i livet som är dåligt just nu. Nästan i alla fall.

Nu ska jag baka tårtbotten till helgen! Mest är det test inför studenttårtan, men ganska bra tillfälle att testa ändå.

Long lost friends.

Idag har jag varit ledig för första gången på riktigt, riktigt länge. Helt ledig. Jag har inte ens tänkt på skolarbete. Tänker inte göra det heller, inte förrän på söndag.

Jag hann läsa en bok idag. Även det för första gången på väldigt länge (böcker jag måste läsa räknas inte). Jag läste Jenny Jägerfeldts Hål i huvudet. Den var inte alls så bra som jag hade hoppats på. Det var synd, men fint ändå att få läsa igen. Men min läshastighet har blivit bisarrt dålig. Jag får försöka träna upp den i sommar.

Och de senaste dagarna har jag träffat så fint folk! Några long lost friends. Sandra kom hit en sväng i förrgår, och vi pratade om allt möjligt, på det där sättet man bara kan med Sandra. Det var himla fint! Och igår träffade jag på Marina vid Hemköp, och på kvällen kom Mathilda hit. Också så himla fint och trevligt. Jag har saknat henne så himla mycket.

Har jag tur får jag träffa ännu en long lost friend ikväll, som egentligen inte är så himla lost, bara lite för mycket på Hemköp.

Jag och Ida tog en promenad idag och sen åt vi glass i Grönlandsparken.

Det är sådana gånger livet är fint. Himla fint.

Och så drack vi den somrigaste drickan there is.

Och såg ett fint moln.

Nu ska jag fortsätta äta min jäkligt oförtjänta choklad och våndas över redovisningen jag ska hålla imorgon som inte är klar.

Ciao.

Jane.

Mysigaste kvällen på länge igår!

Jag och Ida drog till Susanne igår för att kolla på den nya versionen av Jane Eyre, den med Mia Wasikowska och Michael Fassbender. Självfallet funkade inte filmen. Men som tur var hade jag plockat med mig BBC-versionen av Jane Eyre, ifall den andra inte skulle funka, så vi såg Jane Eyre ändå!

Och att titta på en nästan fyra timmar lång film, dricka rabarbersaft och äta muffins, popcorn och maränger hemma hos sin lärare en fredagskväll kan tyckas aningen nördigt, men det var så himla trevligt! Kanske en hel del nördigt också.

Idag kan jag inte andas eftersom jag blev himla allergisk mot katten som jag inte kunde låta bli att klappa. Men sånt är livet.

Toby Stephens som Mr. Rochester kan ju vara det snyggaste som finns.

Balångest.
Ångest.
Ångest.
Ångest.
Ångest.
Ångest.
Balångest.
Ångest.
Ångest.
Ångest.
Ångest.
Ångest.
Ångest.
Ångest.

Det har varit en fin helg.

Såg Remember me med Yrsa och Ida i fredags (de grät, mission accomplished) och sen såg vi Himlen är oskyldigt blå på lördagen eftersom vi inte orkade med den på fredagen. Alltså, om Bill Skarsgård bara visste vilken look-alike han har. Eller ja, det vet han ju förmodligen eftersom de träffats. Men det är fan sjukt.

Fint vare i alla fall.

Och igår plockade jag upp svarta vinbär och vinbärsblad från frysen och kokade juice.

Det blev himla bra.

(säg att jag är duktig. säg det!)

Och jag har ju börjat övningsköra igen! Jag skulle nog ändå vilja säga att jag är rätt bra. Kör lite fort i svängarna kanske, men det är sånt man får leva med. Kul äre!

Never mind, I'll find someone like you.

Alltså, den här låten. Helt kolossalt bra. Kan inte sluta lyssna på den. Och jag gillar inte ens Adele.

Sol ♥

Vilken himla bra dag det har varit idag.
Det har varit fint väder, jag övningskörde (tre gånger!) för första gången sen typ september eller något, jag blev godkänd i Info & layout, jag promenerade, jag blev superpepp på studenten.
Det suger något fruktansvärt att studenten inte kommer bli på riktigt, att jag inte riktigt kan fira att jag är klar, men jag kan inte låta bli att längta ändå.

Och imorgon är det utvecklingssamtal. Hela den här terminen har känts som ett enda långt och jobbigt utvecklingssamtal. Än verkar det inte var slut.

Men jag älskar våren. Älskar.

Men fuck.

Idag är det inte mycket som är rätt.
Pappa körde på en älg. Kuratorn sa åt mig att fundera på att lägga ner gymnasiet. Jag tänkte se en film på Voddler som fuckade tre gånger innan jag la ner. Jag köpte ett nätmagasin där man inte kunde bläddra längre än till sidan nio.
Joråsåatteh..

Och det är nog min högsta önskan.

Jag känner att jag kanske behöver gråta hos någon. Någon att klaga hos men som tycker om mig ändå.

Någon som kramar och säger att allt blir bra. Någon som jag tycker om så mycket att jag faktiskt tror på det.

Någon som kanske behöver mig med.

Visst.

Jag har visst inte ätit lunch idag. Jag har visst inte gjort någonting alls idag, mer än låtit mina kläder byta golv. Jag har visst ingen ork att göra någonting heller. Och Paramore kommer visst till PIP. Kul för dem.

I swim for brighter days despite the absence of sun.

Häromdagen simmade jag för första gången på flera år. Och det gick bra! Det innebär att jag får åka på kajaktur i maj. Himla tur, för jag hade aldrig orkat göra den alternativa uppgiften. Och igår hängde jag först i Mora hela dagen och när jag kom hem var det bara att hoppa in i en annan bil och åka till Vansbro. Vi åkte till Selins och firade Yrsas tjugoårsdag. Det var trevligt! Jag var helt död när jag kom hem.

Love.

Peace & Love släppte Jimmy Eat World idag. Trettonåriga jag skrek "JAAAAAAAAAAAAA!!". Det gjorde artonåriga jag också.

Jag saknar att vara liten. Eller, yngre i alla fall. Högstadieålder. Det var en jävligt hemsk tid på vissa sätt men så himla fin på andra. Så himla enkelt och så himla svårt. Man var så töntig utan att fatta det, precis som nu, fast på ett annat vis. Man tyckte så mycket om. Man umgicks så mycket. Allt var så mycket.

Jag hoppas att jag någon gång kommer kunna känna att gymnasieåldern hade både bra och dåliga grejer.

Jane.

Åh vad jag inte har haft tid för något annat än min iPhone och boken Jane (modern version av Jane Eyre) den här helgen.

Telefonen kom i fredags (superbra leveranstid) och jag föll direkt. Såklart. Men det går fortfarande inte att ringa mig eftersom SIM-kortet till den telefonen inte är aktivt än. Annars är det fint!

Och boken. Jag är helt besatt. Himla synd att jag måste skriva recension på den, samt jämföra den med Jane Eyre, eftersom jag vill streckläsa den. Det går inte, eftersom jag har så sjukt dåligt minne, så jag måste skriva ner det viktigaste som händer i varje kapitel. Det tar ett tag, och är tråkigt. Men boken alltså. Även om jag vet allt som händer, eftersom jag har läst Jane Eyre, så vet jag inte hur det händer. Egentligen är ju Jane Eyre så himla mycket bättre, men det är så himla fint att se den utspelas under 00-talet. 10-talet kanske till och med. Åh, ni borde läsa den. Och har ni inte läst Jane Eyre så vet ni vad ni kan sysselsätta er med i veckan. Mr. Rochester will blow your mind.