evelinamarina

Åh, ångesten. Jag har då väl aldrig ålderskrisat tror jag, bara i förväg liksom, sådär att man inte kommer hinna göra något innan man dör. Men så läste jag det här inlägget, och helt plötsligt vill jag bara ramla ihop i en liten hög och aldrig gå ur skolan. Det är ju så bitterljuvt det där.

Många gånger har liksom anledningen till att ens kliva upp ur sängen varit alla de där töntiga, fina grejerna. Som att få se en skymt i matsalen kanske. Eller bara veta att han finns i samma byggnad. Sånt. Och nu ska jag snart inte ens gå i skolan längre. Hur är man sådär töntig då?

Helt bisarrt att det är sånt här jag får ålderskris över.