You won my heart without a question.

Vad jag saknar det här lilla stället på internet som är mitt. Jag borde ta bättre hand om det, men jag har ingen direkt ork och så känner jag nog att det aldrig finns något nog vettigt för att dokumentera här. Deppigt ju, för egentligen vill jag ju dokumentera allt. 

Men ja, just nu skriver jag som vanligt mest här bara för att säga att jag saknar att skriva här. 

Och just det, idag (söndag alltså) har jag bott i Borås i exakt ett år. Så himla konstigt. Ett litet år sedan jag grät och var jätterädd och förvirrad och undrade hur jag ens hade kunnat få för mig att bibliotekarie kändes som en rimlig utbildning. Känns skönt att jag numera tycker att det är ett rätt rimligt val.

Men allt är ändå så konstigt. Det känns dels som att jag precis flyttat hit, men också som att jag bott här hur länge som helst. Människorna jag har lärt känna här är de absolut bästa jag vet, och utan Amanda och Ulrica vet jag inte vad jag hade gjort. Jag är inte ens säker på att jag hade gått till Stora torget för uppropet om inte jag och Amanda hade börjat prata på Facebook innan och bestämt oss för att mötas upp och gå dit tillsammans. Och att Ulrica någon timme senare råkade stå förvirrad på samma ställe som vi. Alltså detta är mitt livs största meant to be-möte. 

Visste då inte ens att det var möjligt lära känna folk så nära och så bra som jag har gjort med de två.

Nu blev det här visst ett kärleksinlägg, och det gjorde dem inte ens rättvisa. 

The bottom line är i alla fall att jag älskar dem oändligt.