Tillsammans.

Äntligen finns videon för Together ute. Har uppdaterat Popjustices hemsida, där premiären skulle äga rum, var tionde minut ungefär, både igår och idag. Varje kvart har jag kollat Patrick Wolfs hemsida. Ingenting.
För typ fyrtiofem minuter sen lyckades jag hitta en länk som ledde mig till videon på YouTube! Går tydligen bara att hitta genom länk. Men nu finns den på Popjustice också.
MEN I ALLA FALL. Alltså videon. Dör på Patrick. Han kan inte göra dåliga saker.

Tyst nu, du stör kameran.

Haha alltså åh. Saknar vissa tider ibland.

Så väldigt fabulöst.

Idag har jag namnsdag. Det har jag firat med film. Ikväll ska jag fortsätta mitt fabulösa firande med en till film.
Det är ju så fabulöst det här. Att vara arbetslös. Att fortfarande bo hemma hos föräldrarna. Att vara helt vilsen. Att största nöjet är någon jävla Hollywood-romantik inspelad på film.

It makes no difference.

Jag behöver verkligen städa mitt rum. Och skriva den där essän om Det går an och kvinnosynen på 1800-talet. Jag borde skriva ihop ett passande brev att skicka till en passande mejladress. Jag borde ta tag i mitt liv. Men jag känner mig inte duglig att göra något av det.
Efter att ha försökt med majoriteten av de där grejerna idag gav jag upp och bakade jag en saffranskaka istället, och sen packade vi fika och åkte till vårdhemmet och hälsade på mormor.

Patrick Wolf 11/11/11

I fredags var det 11 november. Datumet jag längtat efter sen augusti när jag köpte biljetten. Datumet jag hade ångest inför hela förra veckan.

Jag var så himla nervös inför M&G. Jag mådde illa hela fredagen och tänkte i vissa svaga sekunder att jag skulle strunta i att gå dit. Men det gjorde jag inte. Vilket jag såklart är himla glad över. Men det är så himla dimmigt, den där minuten när jag stod där, han signerade texthäftet till Lupercalia och sen när han halvkramade mig på bilden, eftersom jag som vanligt är så himla kort. Jag minns det bara jättesvagt. Men det var himla fint.

Och konserten. Ja. Jag kan inte ens berätta om den. Den var så himla fantastisk och jag längtar så väldigt mycket till hans nästa spelning i Sverige. Jag har tyckt att det han gör på skiva är fantastiskt och underbart och alla bra ord man kan tänka sig, och efter den där konserten är studioversionerna av låtarna tämligen bleka. Jag trodde aldrig jag skulle säga att en Patrick Wolf-skiva låter blek. Men det är sant, i jämförelse med konserten. Så har ni inte sett honom, så måste ni göra det så fort tillfälle ges.

Och om man inte tyckte det här inlägget var nog ointelligent förklarat kan man lyssna på när jag, på ett då ännu mer ointelligent sätt, igår pratade om i radio (Musikguiden med Jenny Seth, efter nio). I programmet sa de att de kommer sända konserten från i fredags, och en intervju med Patrick inom en snar framtid! Det kommer bli fint.



Och jag är väldigt medveten om att bilderna är korniga, tyvärr, och det blev såklart värre på Blogger är det egentligen är.

I fredags fick jag ett mejl. Jag hade alldeles precis klickat på länken till Patrick Wolfs nya video och så fick jag ett mejl. I den lilla rutan stod det att jag hade fått ett nytt e-postmeddelande från Patrick Wolf, med rubriken "RE: Stockholm, Sweden". Och ungefär där dog jag. Och ungefär sen dess har jag varit död.
Det där mejlet innehöll information som gör att jag på fredag inte bara ska se Patrick, jag ska träffa honom.

Jag är så fruktansvärt glad och nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag är nog till och med mer nervös än glad. Inatt hyperventilerade jag i två timmar innan jag kunde somna, eftersom jag inte kunde sluta tänka på att det snart är fredag. Jag har vid vissa tillfällen till och med ångrat att jag tävlade om Meet & Greet. Sen ångrar jag förstås att jag ångrat det, för jag är så himla glad! Men nervös. Åh, dödens nervös.