Kajaker i havet.

Igår kom jag hem från paddlingen. Det var fem väldigt fina dagar i St. Annas skärgård faktiskt. Överlag. Paddlingen var oftast väldigt rolig, om än en stor smula jobbig ibland. Som vid extrem vind till exempel. Men ingen trillade i, och ingen var direkt nära att göra det heller. Det skulle väl vara jag och Yrsa i så fall, då vi fastnade på en sten igår eller i förrgår, men egentligen var vi aldrig riktigt nära att välta.

Men som sagt, fem helt knäppt bra dagar som började med en väldigt lång busstur dit och avslutades med en lite kortare busstur hem (varken Peter eller Jocke körde fel den gången).

Bäst på resan var kanske båtturen vi fick sista biten på vattnet. Det blåste så mycket att vi inte fick paddla över helt öppet vatten, så alternativet var att vända och åka tillbaka det vi hade paddlat den dagen. Eftersom det var sista dagen var ingen särskilt pepp på att paddla mer än nödvändigt, så förslaget totalratades. Precis då kommer en båt förbi, och Peter skämtar om att det får bli plan B. Båten saktar in, Peter paddlar iväg som en tok, och ungefär fyrtiofem minuter senare sitter vi på sjöstridsskolans båt och dricker blåbärssoppa och får lära oss både ett och annat om sjöstridsskolan och sjökort. Otroligt intressant! Snygga karlar försämrade inte vår båtupplevelse.

Jag skulle nog säga att det enda dåliga med kajakturen, såhär i efterhand, är alla miljarder med myggbett, och kanske värken i kroppen. Annars toppen, och förhoppningsvis gör jag om det någon gång.

Bilder borde komma upp. I helgen kanske.

Undergång.

Hoppsan, här var det dött.

Jag har pluggat ihjäl mig de senaste dagarna, och jag blir ändå inte klar, och på lördag åker jag på kajaktur. Jag är så nervös och arg och frustrerad och rädd. Det kan bli kul. Kan. Vet inte. Vet bara att jag missar pluggtid. Vet bara att jag kommer få en helvetisk sommar.

Och hör ni inte av mig igen så är det antingen för att jag drunknat eller för att jorden går under i övermorgon. Imorgon om man kollar klockslag.

There is only one Tree Hill.

Alltså ÅH! One Tree Hill. Nästa vecka är det sista avsnittet av säsong 8, och kanske sista avsnittet av serien någonsin. Och jag vet inte ens vad jag tycker om det skulle bli en till säsong. Jag vill verkligen inte att det blir en O.C. och blir totalt värdelöst, jag vill att det ska vara så himla bra som det alltid ha varit och jag vill att det aldrig ska ta slut. Men om det inte tar slut så kommer det ju bli sådär dåligt. Åh. Jag känner redan hur ont det gör i hjärtat utan One Tree Hill.

Jag har inte följt One Tree Hill hela mina tonår, jag tror faktiskt inte att jag har följt det mer än kanske.. ett år? Låter sjukt lite, men jag tror det är så. Men oavsett, så har det varit en så himla stor del av mina tonår. Det låter så himla löjligt, med det är sant. Jag har sett enstaka avsnitt hela tiden, och första säsongen såg jag två gånger för några år sedan, när jag lånade boxen av Nina. Det var på den tiden när jag inte kunde/vågade ladda ner (vilket bör undvikas om det kan. I det här fallet kan det inte det). Jag kopplar ihop One Tree Hill med Ninas källare målad i rött och svart med vinter utanför fönstret, där vi hängde och lyssnade på One Tree Hill-musik. Kanske mina finaste tonårsminnen.

Den senaste tiden har jag verkligen börjat totallängta efter de första säsongerna, så jag antar att jag får köra ett maraton på hela serien i sommar. Underbart!

Åh, ångesten. Jag har då väl aldrig ålderskrisat tror jag, bara i förväg liksom, sådär att man inte kommer hinna göra något innan man dör. Men så läste jag det här inlägget, och helt plötsligt vill jag bara ramla ihop i en liten hög och aldrig gå ur skolan. Det är ju så bitterljuvt det där.

Många gånger har liksom anledningen till att ens kliva upp ur sängen varit alla de där töntiga, fina grejerna. Som att få se en skymt i matsalen kanske. Eller bara veta att han finns i samma byggnad. Sånt. Och nu ska jag snart inte ens gå i skolan längre. Hur är man sådär töntig då?

Helt bisarrt att det är sånt här jag får ålderskris över.

Idag klippte jag mig. För första gången på 14 månader.

Inte så konstigt att 15 cm försvann.